Två gånger om året kommer Svensk Bokhandels stora lunta. HÄR är jag.

Och här kan man läsa en version av min presentation, även om man inte prenumererar:

Tystnaden. Det är den det handlar om. Det är därifrån det kommer.

Man kan tänka sig en berättelse. Man kan tänka sig en stor berättelse. Man kan tänka sig en stor berättelse som alla små berättelser måste röra sig inom för att kunna finnas till. Det är där vi lever. En del trivs. Märker den knappt. Tar den för given. Andra trivs inte alls. Och ibland, när tillräckligt många inte längre trivs, skapas en motberättelse och det som för tillfället är den stora berättelsen börjar te sig godtyckligt; först för ett fåtal, och sedan, i vissa fall, för fler. (Kristendomen och den patriarkala könsordningen i dagens Sverige till exempel.) Vi trodde det var sanningen men det var bara en saga! Det var bara ett av många sätt att tänka på saken. Och kanske inte ens det bästa sättet. Säkert inte det bästa, tänker vi, eftersom det inte tillät det som just vi behövde uttrycka.

Men det finns också hela tiden ett innan allt detta. Före motberättelserna. Dunkla, vidsträckta fält i vår tillvaro där de stora berättelserna kväver allt som går emot dem. Där frustration och vanmakt inte har någon tillhörighet. Där det inte finns några ord. Det är det som huvudpersonen i min debutbok kämpar med. Att vara instängd i tystnaden. Att det som hon på ett plågsamt påtagligt sätt hela tiden känner, inte går att kommunicera. Att det inte finns något sätt att säga det på.

Any, som berättelsen handlar om, bor i Montreal. Hon och dottern Ella, mittemot parken på rue Laurier. Det var där jag först mötte henne, en eftermiddag på senhösten för flera år sedan när jag stod och gungade min son. Hon kom ut ur huset med de trasiga persiennerna. Hon var så lik mig, och såg så ledsen ut att jag inte visste vad jag skulle göra. Hon tittade inte upp. Hon mötte inte min blick. Hon gick rakt över gatan, rakt genom staketet och in i mig. Sedan var hon tyst. Det var en tung sorgsen tystnad som jag redan hade burit på länge. Med Any fick sorgen kropp och – om jag lyssnade riktigt noga – viskade hon saker till mig, visade i bilder och ord allt det som legat kvävt och orörligt.

Tillsammans tog vi sorgen från kropp till ord. Gjorde den synlig, så att den kunde ge sig av, och vi, på riktigt, börja leva.

död är enkel prick . vårt enda märke är Anys och min bok. Ja, på något outgrundligt sätt är den vår berättelse. En liten berättelse i den stora berättelsen.

Nu finns den till.